Ska det gå bra eller dåligt?
Idag var det ju hoppträning som vanligt och i början gick det verkligen skitbra! Jag kände mig säker på hindrena och Biggan hoppade jättefint. Sen när jag skulle hoppa en kombination började de vanliga problemen igen, att hon stannar.
Det är mycket på grund av mig, att jag är för dålig på att hålla om med benen samtidigt som jag håller henne, plus att jag blir osäker när avståndet blir fel, och då stannar hon. Men ibland är det bara hon som är tramsig, som hon var idag, vid ett flertal tillfällen.
När jag skulle hoppa ett räcke så skulle jag direkt göra en vänstersväng, och precis i svängen så går vi nästan omkull. De hade vattnat underlaget i ridhuset och det var väldigt blött på vissa ställen och vi kom precis på ett väldigt blött ställe där Biggan halkar med höger fram och hon bara försvann under mig. Jag trillar av på rygg, knäcker till nacken och tappar luften. Biggan lyckades som tur va inte trilla över mig fast det var nära. Jag sätter mig på knä, kan inte andas och känner paniken. Folk kommer fram till mig och undrar om det gick bra. Jag kunde inte svara utan försökte bara andas. Jag kände även att tårar börja bildas, varför tänkte jag? Det gjorde ju inte speciellt ont, jag blev inte så rädd och det var inte mitt fel. Men ändå blev jag så arg på mig själv, att det aldrig någonsin ska gå bra. Jag hämtar andan och sitter upp igen. Väntar ett tag på min tur då jag ska hoppa banan. Känner att mitt självförtroende är i botten och jag känner mig osäker och nervös men ändå försöker jag hoppa banan så gott det går. Pricken över i:et är att Biggan stannar på ett hinder och jag trillar av igen, jag sätter mig faktiskt på hindet. Varför inte liksom?
Så ja, för övrigt så gick hoppträningen bra. Hoppas det blir bättre och bättre i alla fall och jag slipper trilla av hela tiden... Man känner sig så sjukt hopplös och urkass.
Och juste, Biggan fyller 18 år idag. Grattis till den hästjävlen! (Skämt åsido)
Det är mycket på grund av mig, att jag är för dålig på att hålla om med benen samtidigt som jag håller henne, plus att jag blir osäker när avståndet blir fel, och då stannar hon. Men ibland är det bara hon som är tramsig, som hon var idag, vid ett flertal tillfällen.
När jag skulle hoppa ett räcke så skulle jag direkt göra en vänstersväng, och precis i svängen så går vi nästan omkull. De hade vattnat underlaget i ridhuset och det var väldigt blött på vissa ställen och vi kom precis på ett väldigt blött ställe där Biggan halkar med höger fram och hon bara försvann under mig. Jag trillar av på rygg, knäcker till nacken och tappar luften. Biggan lyckades som tur va inte trilla över mig fast det var nära. Jag sätter mig på knä, kan inte andas och känner paniken. Folk kommer fram till mig och undrar om det gick bra. Jag kunde inte svara utan försökte bara andas. Jag kände även att tårar börja bildas, varför tänkte jag? Det gjorde ju inte speciellt ont, jag blev inte så rädd och det var inte mitt fel. Men ändå blev jag så arg på mig själv, att det aldrig någonsin ska gå bra. Jag hämtar andan och sitter upp igen. Väntar ett tag på min tur då jag ska hoppa banan. Känner att mitt självförtroende är i botten och jag känner mig osäker och nervös men ändå försöker jag hoppa banan så gott det går. Pricken över i:et är att Biggan stannar på ett hinder och jag trillar av igen, jag sätter mig faktiskt på hindet. Varför inte liksom?
Så ja, för övrigt så gick hoppträningen bra. Hoppas det blir bättre och bättre i alla fall och jag slipper trilla av hela tiden... Man känner sig så sjukt hopplös och urkass.
Och juste, Biggan fyller 18 år idag. Grattis till den hästjävlen! (Skämt åsido)
Kommentarer
Trackback
