hur man plötsligt blir olycklig på en sekund.
igår fick jag ett besked jag verkligen inte var beredd på, det var kul men samtidigt min värsta mardröm.
marcus har kommit in på en skola i sundsvall. det ligger ungefär 100-120 mil härifrån och där ska han vara i 2 hela år.
hur fan ska jag klara detta? hur ska vi klara detta? jag har alltid sagt att jag aldrig kommer klara ett distansförhållande och vet inte hur detta ska gå.
jag grät när marcus berättade det, grät mig till söms, vaknade mitt i natten och började gråta och grät när jag vaknade och såhär kommer det nog fortsätta.. plötsligt blev jag olycklig. han är en så stor bit av mig och kommer inte vara här när jag behöver honom, han kommer inte vara här när jag är ledsen och han kommer inte vara här när jag är glad.
vi kommer bara träffas när han har lov men för mig är det inte tillräckligt, jag måste kunna ha någon nära mig som jag kan träffa när jag vill. men är det detta han vill så ska han göra det, om han är glad så ska jag också försöka vara glad men just nu är mitt hjärta misshandlat, käns som om det har blivit nerkastat från en trappa och sedan blivit stampat på. nu låter jag så jävla självisk. vissa tycker väl att detta inte är en big deal men jag bryr mig inte, det är såhär jag känner.
han åker om mindre än 3 veckor..
vet inte vad jag ska göra nu, jag helt jävla vilsen..
marcus har kommit in på en skola i sundsvall. det ligger ungefär 100-120 mil härifrån och där ska han vara i 2 hela år.
hur fan ska jag klara detta? hur ska vi klara detta? jag har alltid sagt att jag aldrig kommer klara ett distansförhållande och vet inte hur detta ska gå.
jag grät när marcus berättade det, grät mig till söms, vaknade mitt i natten och började gråta och grät när jag vaknade och såhär kommer det nog fortsätta.. plötsligt blev jag olycklig. han är en så stor bit av mig och kommer inte vara här när jag behöver honom, han kommer inte vara här när jag är ledsen och han kommer inte vara här när jag är glad.
vi kommer bara träffas när han har lov men för mig är det inte tillräckligt, jag måste kunna ha någon nära mig som jag kan träffa när jag vill. men är det detta han vill så ska han göra det, om han är glad så ska jag också försöka vara glad men just nu är mitt hjärta misshandlat, käns som om det har blivit nerkastat från en trappa och sedan blivit stampat på. nu låter jag så jävla självisk. vissa tycker väl att detta inte är en big deal men jag bryr mig inte, det är såhär jag känner.
han åker om mindre än 3 veckor..
vet inte vad jag ska göra nu, jag helt jävla vilsen..
Kommentarer
Trackback
