maoulinas

Imorgon blir det jobb, mamma smsade mig imorse vid 8 och frågade om jag ville jobba, men jag ville vara med Marcus sista dagen nu innan han åker till Berlin så jag ska börja jobba imorgon istället. Varför jag ska jobba är att dom är väldigt dåligt med personal just nu, vissa har semester (väldigt sent) och vissa är sjuka eller borta. Blir nog att jag ska jobba nästa vecka också, trode mamma så körkortet får jag börja med senare, för tänkte ta en intensivkurs och det går ju inte så bra när man jobbar.. 

Usch, imorgon åker Marcus till Tyskland och jag stannar här. Hade så gärna velat följa med men Marcus ville åka ensam, den jävlen. Innan när Marcus körde hem mig så stod vi i min hall typ i 20 minuter och sa hejdå, det var så jävla svårt, även om han bara ska vara borta 7-10 dagar.. Jag är alltid nojjig och tänker att jag kanske aldrig kommer få se honom igen, men när man förlorar någon nära så blir det faktiskt så att man tänker mer på hur det faktiskt kan gå. Men och andra sidan så kan man ju inte gå runder och tänka så hela tiden, att man kanske dör när man åker bil, eller vad som helst. För då kan man lika gärna sitta hemma! 

Men man lever bara en gång och därför ska man vara försiktig, inte som många tycker utan istället tänker: Jag lever bara en gång därför kan jag göra vad fan jag vill! Men det är bara jag som kanske tänker ett steg längre?!